Höstens bästa feel good-filmer

Det är höst. Det är soffa. Det är dags för feel good. Tre cineaster på Infobahn tipsar om filmerna som lyser upp tillvaron i det tilltagande mörkret.

Anna tipsar:
L’arnacoeur
Ser kanske ut som en amerikansk dussinkomedi med romantisk prägel, men underskatta den inte. Fyndig fransk film om ett syskonpar som bedriver business på att bryta upp förhållanden – och de gör det skickligt. Charmig och trevlig.

Garden State
Aningen skruvat drama från 2004 med Zach Braff och Natalie Portman i huvudrollerna. Fin film med ett Grammynominerat soundtrack som fortfarande håller.

Den bästa sommaren
Det är värmländsk sommar, 1958. Begravningsentreprenören Yngve (Kjell Bergqvist) tar emot två fosterbarn. Humor och charm – och med en Kjell som inledningsvis är sitt allra barskaste jag. Det går inte att må dåligt av den här filmen.

Anders tipsar:
Italienska för nybörjare
Dansk (dogma)rulle. En gullig, rolig och värmande historia. Avslutas i Italien, närmare bestämt Venedig, där allt ordnar sig till det bästa. Kan det bli mer feel good än så?

Coast To Coast
Fullkomligt briljant men obskyr 80-talare med bland andra Lenny Henry. Vi följer två killar som startar ett ambulerande diskotek med Motownsoul som specialitet. Dessvärre får de både gangsters och amerikanska armén i hälarna. Skön musik, sarkastiska repliker och murriga Liverpoolmiljöer.

Timmarna med Rita
Puttrig dramakomedi om en rättfram och envis frisörska som bestämmer sig för att skaffa universitetsutbildning. En professor, spelad av Michael Caine, blir hennes mentor.

Daniel tipsar:
Fyra bröllop och en begravning, Notting Hill. och Love Actually.
Givna pärlor i genren – samtliga med manus av Richard Curtis. Framför allt är den sistnämnda ett smärre mästerverk.

Enchanted April
I regi av Mike Newell (Fyra bröllop och en begravning). Också en härlig historia som går från ett grått, deppigt London till soliga Italien.

När Harry mötte Sally och Sömnlös i Seattle.
Om vi vänder oss till Amerika så briljerar Nora Ephron med ovanstående klassiker. Men kom också ihåg Woody Allens neurotiska tolkningar av den romantiska komedin. Annie Hall och musikalen Everybody says I love you är två bra exempel.